Vila i frid

Nu är vi hemma igen, efter en dag i sorgens tecken. Har varit på min första begravning någonsin. Nu har vi tagit farväl av farmor Maj i skogskapellet i Falun. Var vackert, intimt och stillsamt. Trodde någonstans inuti att jag skulle klara mig från tårar, men när jag tog första steget in i salen så började jag gråta direkt. Alla var tagna, ledsna och saknaden efter farmor kändes i varenda vrå.

Hon var, precis som alla under dagen beskrivit henne, en riktigt stålkvinna. En människa som älskade sitt hem och sin familj mer än något annat. Som levde för sina barn, som såg till att alla fick mat i magen och som älskade att vara i skogen och plocka bär och svamp. Och att hon var älskad råder det ingen tvekan om. Att se pappa gråta var det värsta av allt. Farmor har det bra där hon är nu, så det blev genast jobbigt att se alla som sörjde henne.. För det gjorde vi, allihopa på sina egna sätt. När vi tog avsked och gick fram till kistan så fick jag säga hej då och viska att vi ses igen. Det känns hedrande att släkten säger att jag är lik henne. Det bär jag med mig hela livet farmor, jag liknar dig och är stolt över det.

Jag saknar dig farmor Maj.
Over and Out//

Rysskyla

Nu minsann, börjar det likna något. Snart är vi nog under -30, vilket är rätt så ovanligt ändå. Huh. Jag sover med mössan på inatt, utran tvekan. Kanske borde fixa hästmössor också, för de små liven fryser nog en del de med.

Har börjat läsa en Fan Fiction-berättelse som heter Wide Awake. Faktiskt riktigt bra. En twistad version av Twiligt, och jag gillar den skarpt. Den är rå. Helt barnförbjuden om man tänker på språket. En del svordomar vill jag lova, men det är så väl anpassat i storyn att det bara blir ännu mer edge på storyn. Många plus från mig!

Imorgon ska vi på begravning för vår käre farmor Maj. Håller på att fixa det sista inför dagen då hon får sin sista vila i skogskapellet i Falun. Vett och etikett måste man ju tänka på när man klär sig inför en begravning, så nu går vi igenom vad man kan, och inte kan, ha på sig.

Jag har faktiskt aldrig varit på en begravning förut, och då har jag ändå levt i över 20 år. Kan ni förstå det? Usch, jag antar att det kommer bli superjobbigt nu när man blivit så gammal. Det blir mer påtagligt. Men allt för farmor. Jag vet att hon ville att vi skulle gjädjas åt tiden vi fått med henne, inte sörja över tiden vi nu förlorat. Hon är på ett bättre ställe, och har inte längre några plågor, det är det viktigaste.

Over and Out//