Pappas flicka

Jag sitter på en stol vid det grå-vita matsalbordet i det röda huset med vita knutar där jag, och mitt hjärta, hör hemma. Jag läser ovanligt mycket när jag är här. Jag läser allt från Expressen till National Geographic non-stop. Allt jag kan hitta som innehåller text och lite bilder. Har precis plöjt igenom två nummer av det sistnämnda. Helt sjukt vad mycket det finns att läsa om. Allt från varför vi tappar minnet till om hur översvämmningar räddar djur på savannen. Jag är helt såld på tidiningar som Illustrerad Vetenskap och National Geographic.

De är lite som min pappa, sprängfyllda med information. När jag var liten brukade jag på helgmorgnarna smyga in till mamma och pappas sovrum och lägga mig bredvid pappa och fråga om bland annat dinosaurierna. Jag minns så väl att han berättade om hur allting började, om hur dinosaurierna dog ut (därav min rädsla för kometer och meteoriter, antagligen..) och om hur universum funkar. Jag kunde ligga där i timmar och lyssna på hans historier. Det var veckornas höjdpunkter, att få höra spännande historier om förlorade folk och svunna tider. Jag är likadan idag. Jag lyssnar och sväljer precis allt som pappa berättar om. Brukar ofta få höra att jag säger: "Pappa säger..". Och ja, jag är väl pappas flicka, I guess. Men han är som en uppslagsbok. Han vet det mesta, kan det mesta och jag tycker ju självklart att han har vettiga tankar och åsikter. Vi är lika, jag och min pappa, på många sätt. Jag har inte riktigt ärvt hans hjärna tyvärr, men jag kan stolt säga att jag är hans dotter..