I can't keep on running after yesterday

Med lite John Mayer i högtalarna och välförtjänt mat i magen sitter jag och planerar, funderar, fokuserar på allt och inget. Jag börjar bli nervös nu. Riktigt nervös. Jag tänker, äter, sover resa just nu. Det är allt jag lägger fokus på. Jag är inte riktigt närvarande någonstans för att jag funderar och tänker så mycket. Det är så mycket som ska falla på plats nu. Boende, var tar jag vägen?

Over and Out//

Med mina Back On Track-knäskydd på säger jag godnatt!

Ja, jag chockerar omvärlden med att försöka vara i säng innan 00.00 inatt. Ja jag vet, vad är problemet egentligen? Vad har hänt? Jag är trött, riktigt trött idag för första gången på länge, och det ser jag som ett friskhetstecken faktiskt..

Så jag ska blogga klart, borsta tänder och sminka av mig och sen göra lite avslappnande läsning innan sömnen tar över. Jag behöver varva ner efter en dag som denna.

Idag upplevde jag vad jag tror var ett "extra hjärtslag" som de kallar't. Kändes som att jag hade en luftbubbla i hjärtat som behövde komma ut, så hjärtat tog ett extra stort slag på sig att få ur bubblan. Det är den bästa förklaringen jag kan komma med, för jag har aldrig känt något sådant förut. Kändes som att allting bara stannade upp i några millisekunder, för att sen bli precis som vanligt igen. Jag var övertygad om att jag var på väg att dö och fick panik och jag har fortfarande lite småpanik över vad fan det var som hände. Men det är vanligt, sägs det, att man upplever sådana extra hjärtslag, bland annat när man är stressad. Stressad är bara första bokstaven i förnamnet, om man säger så.. Så jag har överseende med läskigheterna, får nästan skylla mig lite själv.

Godnatt!
Over and Out//

Andas Victoria, andas!

Så, tandläkaren slog inte ut alla tänder och fyllde inte igen truten med cement. Det som jag trodde var ett hål var i själva verket irriterat tandkött och någon tandhals som valt att kika fram och säga hej. Hade kanske en antydan till "början till hål" som de så fint kallar det, och det brukar kunna räcka för att det ska skickas ilande signaler till tandroten. Hmm, ja jag är några faktarader rikare, tack för den!

Så nu ska jag köpa en tandborste som är av hårdhet Soft, använda tandtråd VARJE dag och skölja med Dentan, det där munsköljet som svider tills ögonen trillar ut. Fast det är renpiss i jämförelse med det där andra, som i reklamen ska vara så starkt att det exploderar en aning i munnen. Vad sjutton heter det... Hmmm.. Ja de flesta vet i alla fall vad jag snackar om ändå. Det är inte Flux.. Det andra.. Meeeen.. Jag vet ju egentligen... Jaja.

Nu är det bara 8 dagar kvar. Hujja! Nu ni..
Over and Out//

Kvällstankar

Ett sista avsnitt an SATC, sen ska jag sova. En ynka halvtimme till. Imorgon förmiddag ska jag till tandläkaren för första gången på TVÅ år. Jag har ångest. Nästintill dödsångest. Jag är rädd att jag ska ha hål i varje befintlig tand och att de bestämmer sig för att slå ut varenda en med slägga och täppa igen hålrummen med cement. Ja det skulle jag kanske förtjäna. Sen skulle de stå där, nicka mot varandra, och säga: Ja Victoria, det är så här det går när man äter för mycket snask..

Jag tycker alltid att frågan "Äter du mycket sötsaker" är svår att svara på. Vad är mycket och vad klassas som sött? Jag ljuger alltid förstås och förnekar att jag äter mycket sånt, snarare säger jag att jag inte äter mycket sött alls. Då kan de i alla fall få tro att jag lider av dålig-saliv-mun. Jag vill inte vara snaskätaren som förstör tänderna. Min kära mamma är för guds skull tandsköterska, jag är skyldig henne att ha fina tänder.. Men njä, det höll inte hela vägen. Min syster, hon är minsann minst 10 år äldre än vad jag är, och hon har inga hål, inga alls. Typiskt. Varför ska jag vara den med hål i tänderna för? Jag skäms lite, faktiskt..

Så jag får hålen lagade, får recept på såntdär apstarkt munskölj, Dentan som svider tills ögonen trillar ut, betalar alldeles för mycket pengar i kassan och går hem med ögonen i marken som en hund som nyss blivit utskälld.

Over and Out//

Kväller

Ben & Jerry's, Disneymusik i lurarna, positiva besked och lite dans hann jag med ikväll efter jobbet också. Gillar't, jag gillar't. Nu är jag taggad inför morgondagen.

Är jag den enda personen som lider av prestationsångest? Av någon anledning så har jag ett nästintill sjukligt behov av att jämföra mig med andra. Det är en av de egenskaperna som jag INTE gillar. För man bryter ner, om än bara bit för bit, sig själv och trots att det kan ta tid så kommer det slutligen att visa sig vad effekten av dessa handlingar blir.

Hur som helst så hade jag jäkligt kul på jazzen idag, Linda är en fantastisk lärare!!

Over and Out//

I have trouble forgetting the beautiful lies within

Underbar dag, verkligen. Idag är jag positiv. Positiv på mitt år. 2010. Kan inte riktigt vänta på att det ska sätta igång på riktigt. Hade världens bästa, och längsta samtal med bästa Helena idag, som gjorde saker och ting mer klara.

Jag vet var jag befinner mig och vad jag måste göra för att ta mig vidare härifrån. Kommer det upp något oväntat som tar andan ur mig så kanske jag borde våga hoppa, ta steget? Sen kanske jag inser att jag är nöjd med det jag har i Falun, att jag inte behöver söka längre. Att jag kan få slå mig till ro med tillvaron. Eller, så tar det mig ett steg närmre att utforska ännu mer.. Jag vet inte, men jag tror på att jag klarar mig igenom det på bästa sätt, oavsett hur det slutar.

Jag ska skåla på nyårsafton 2010 tillsammans med nära och kära och säga: Vilket sjuhelvetes jävla underbart år jag har haft!

Over and Out//

Äntligen!

Nystart. Tid för reflektion. En omstart om inte annat. Nu ska jag ladda upp, tänka om och bara köra så det ryker! Ska skriva in mina nyårslöften i min nya kalender och ge det här året en chans. Livet blir vad man gör det till.

Jag kom in, senare än tänkt, men det ger jag FAN i!!!!!

Over and Out//

Jag vill. Jag vet jag vill...

Jag vill åka ivääg. Till USA. Och jag kommer göra det den här gången. Nu är det inte bara ord längre. Nu MÅSTE jag göra detta, för mig själv. Bara mig själv. Skulle vilja åka redan nu, men det är svårt. Behöver det här breaket i vardagen. Jag orkar inte jobba ihjäl mig, jag orkar inte känna av trötthet och smärtor vid 23-års ålder. Jag vill vara fri och glad, nöjd och lycklig.

Finns fan inte många människor som kan stötta en när det är tungt. Känns ibland som att de bara ordbajsar för att framstå som snälla. Jag gillar inte sånt, inte alls..

Jag saknar hur jag var förr, by the way. Jag tyckte om mig mer då!

Over and Out//

Mitt bultande hjärta..

Det blöder. Blöder, skriker och ber om hjälp. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Jag fattar inte hur det kunde gå så här? Och jag ska inte tycka synd om mig själv. Det här var det som skulle ske förr eller senare. Det förstod vi båda.

Nu får man ju en jävligt rolig födelsedag.. Inte..

Over and Out//

Jag vet inte vad jag ska ta mig till...

Är hoppet ute nu? Har jag satt min sista potatis?

Jag vet inte vad jag ställt till med den här gången men det är nog en omfattande skada. Kanske men för livet? Jag har inga bra svar, bara massor och åter massor utav frågor. Vad göra nu?!

Over and Out//

Svårt..

Det är riktigt svårt att somna. Jag är så rastlös. Något säger mig att det inte är rätt. Att saker och ting inte står rätt till. Jag är rastlös i själ och hjärta och känner mig inte hel. Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Nu är jag där igen. Totalt hjälplös och en gnutta trött på tillvaron. Jag vill vara 110% lycklig, inget annat.

Over and Out//

"Till Mattias Bengtsson <3"

Skrivet sommaren 2005, när jag försökte förbereda mig själv och andra runt omkring att jag skulle flytta efter sommaren..

"Söttoken min. Nu är det dags för mig att ta mitt pick och pack och dra mig söderut. Mot varmare breddgrader, eller bara lite längre ner i kalla, ruggiga Sverige =) Det är sjukt hur tomt det ska bli att inte ha dig i närheten.

Redan första gången vi träffades visste jag att du var speciell, att du hade något utöver det vanliga. Och mycket riktigt, det HAR du! Du har något som får mig att tappa andan, som gör att det pirrar sådär lustigt i magen varje gång jag tänker på dig eller ser dig.

Större delen av sommarlovet har jag ägnat åt att sakna dig.. Att tänka på dig och undra om du tänker på mig. För jag saknar dig så jag håller på att förlora vettet. Det är galet..."

Längre än så skrev jag aldrig. Jag ångrar idag att jag aldrig gav honom det brevet. Jag ångrar idag att jag aldrig lät honom få veta att han betytt väldigt mycket för mig genom åren. Jag saknar honom, och det känns hemskt att behöva förstå det som mest nu när han är borta.

Over and Out//

Bakom fasaden

En gång för längesedan då jag fortfarande var ung, dum och otroligt naiv skrev jag en låt om en flicka. En flicka som speglade personen som jag själv såg varje gång jag tittade i den fasansfulla spegeln. En flicka med fult, stripigt hår, ankgång och långnäsa. En flicka utan de där snygga höfterna eller stora tuttarna. En flicka som inte kunde gå sådär fantastiskt i höga klackar och som inte alls klädde i glamourösa, åtsmitande klänningar. En flicka som varken kunde sminka sig som en stjärna eller som betedde sig som en stjärna. En flicka som var mer en tomboy, en pojkflicka till skillnad från de man ville vara. Inget glamouröst som kom ur munnen där, snarare en massa ordbajsande och onödig skit som ingen verkade lyssna på. En helt vanlig Svensson, en såndär person som ingen skulle lägga märke till om hon försvann. Så har jag känt mig i hela mitt liv, sen jag började bli medveten om mig själv och andra runt omkring mig.

Jag är trött på att hela mitt liv ska cirkulera kring mina brister och fel. Jag är trött på att vakna upp varje dag och fokusera på det som jag hatar med mig själv. Jag är inte perfekt, snarare tvärtom. Jag är inte the girl next door, hon som alla killar vill ha. Jag har alltid känt mig som den fula ankungen, den som alltid sticker ut på fel sätt. Fel utseende, fel kläder, fel ordval och bara helt fel.

Att tänka positivt måste funka, fick jag för mig idag. Jag måste vakna varje dag och intala mig att jag faktiskt är bra på någonting också. Allt kan ju inte bara vara skit och pest? Något måste jag ju göra rätt varje dag, eftersom jag överlever och faktiskt tar mig igenom vardagen utan större skråmor. Och vad gäller mitt utseende så kommer jag liksom aldrig komma ifrån näsan som jag blivit retad för sedan jag var liten, den där jävla näsan som förföljt mig och brutit ner självförtroendet bara för att någon annan påpekat den negativt. Men den näsan är en slutprodukt av min älskade mamma och pappas drag. Något som jag borde vara stolt över. Vadfan, jag kan ju andas med den åtminstone.. Mina former som inte existerar, vad ska jag göra åt dem, operera in höftinplantat så man får J.Lo-former? Liksom hallå, hur mycket jag än klagar och trycker ner mig själv så kommer ju inte näsan krympa eller höfterna växa. Jag är som jag är, och jag måste acceptera det.

Det finns personer som älskar mig för den jag verkligen är, folk som ser förbi utseende och första intryck. Jag har en otrolig familj som jag älskar över allt annat. Den värme och kärlek som strålar från mina föräldrar, syskon, svågrar/svägerskor, djur och allt därtill får mig att vilja leva vidare. De gör mitt liv värt att leva. Mina vänner sen, hur skulle jag klara mig utan dem? Vänliga själar, de får mig att skratta tills tårarna rinner och de får mig att må bra igen så att tårarna till slut försvinner också. De uppskattar mitt sällskap, de skrattar till och med åt mina skämt då och då, kanske ibland för att det inte ska kännas genant, men ändå. De tycker om mig som jag är. Vad har jag då att klaga på? Jag har en fungerande kropp. Jag är en person som känner väldigt mycket. Jag kan gråta till en låt eller till en vy bara för att den/det är så otroligt vacker/vackert. Jag kan KÄNNA. Jag tillåter mig själv att känna, njuta av det jag berörs av. Jag har en förmåga att tillåta mig själv att faktiskt leva på ett plan som stimulerar mig att vilja fortsätta att känna, att fortsätta kämpa för att ta mig igenom det här..

Jag är fantastiskt unik, och det vill jag kunna vara stolt över. En dag.. En dag kanske den där flickan med fult, stripigt hår som terroriserar i min spegelbild faktiskt försvinner för gott. Jag håller mina tummar så att gnogarna blir blåa. Jag vill kunna leva, inte bryta ner det jag så hårt kämpar för att hålla vid liv.

Over and Out//

Mentalt slutkörd?

Nu går hjärnan på högvarv. Jag planerar, planerar och planerar och får ingen riktig koll på vad som är rätt och fel. Jag funderar, reflekterar och undrar om det kommer lösa sig? Vad jag hoppas är att det snart är tack och hej på en av fronterna, något jag verkligen behöver och har sett fram emot. Snälla, jag ber för att allt kommer gå som jag vill!!

För övrigt så kommer dansterminen efterlängtat snart att börja igen. Jag ser fram emot nya och gamla ansikten, massor av inspiration och en del pepp från mina kära vänner på studion. Nu gör vi braksuccé på uppvisningen i höst igen!

Over and Out//

Underbara känslor

Mätt och belåten sitter jag i sängen med världens bästa sambo bredvid mig, trött efter en Morden I Midsomer-film som får hjärncellerna att vilja springa ur huvudet, med datorn i knäet.

Jag känner mig nöjd, nöjd över att jag tog mig till dansstudion och började knåpa med Matilda på gamla danser som vi båda insåg var väldigt bra och lätta att fortsätta på, nöjd att jag känner att dansglädjen är på väg tillbaka och att jag har någon att diskutera och reflektera mina dansfeelings med. Jag är nöjd att jag inte är den enda dalkullan som vill ta dansen ett steg i rätt riktning även i lilla Dalarna. Jag är nöjd att jag äntligen känner mig hoppfull, att jag har något form av mål som jag kan sträva efter. För första gången på mycket länge känner jag mig som en dansare igen..

Nu, mina vänner, är jag på väg tillbaka!
Godnatt.
Over and Out//

En del av mitt hjärta

Jag älskar att skriva. Skriva och prata är nog min största hobby. Fråga min familj. Hemma hos mamma och pappa pratar jag nästan oavbrutet och väldigt, väldigt mycket. De brukar till och med behöva säga till mig ibland. Jag älskar liksom att prata. Jag kanske inte verkar så när man först träffar mig, då kan jag bete mig lite inåtvänt. Inte med mening, utan för att jag är rätt blyg innerst inne. Men när väl pluggen släpper, då slutar jag inte prata.. Ibland kan jag nog bete mig lite udda och verka vara lite på lyset, men jag är bara som jag är. Inget mer, inget mindre.

Att jag ständigt försöker att forma mig till något och någon jag inte är eller som jag någonsin kommer att bli, det är en gåta jag aldrig kommer kunna lösa. Varför duger jag inte som jag är, egentligen? Jag är ju som alla andra suddiga esteter som pratar oavbrutet och skrattar en del. Jag försöker inte vara någon annan än den jag fostrats till att vara, men ändå strävar jag alltid efter att vara någon jag inte kan vara. Hur kan det komma sig? Varför vill alla vara annorlunda än vad de är, och försöka förklä sig till något man inte klarar av att vara? Varför ändra på ett vinnande koncept, då jag egentligen tycker att individer är mycket mer spännande än vad en hel folkmassa någonsin kommer att vara?

Med andra ord, varför strävar man efter att vara som alla andra, när man är alldeles perfekt precis som man är?

Over and Out//

Man lever bara ett liv

Jag undrar om det här med drömmar. Är drömmar bara något onödigt shit som man grubblar om bara för att man ska ha något att tänka på och hoppas på om dagarna, eller är drömmar till för att få fart på sitt liv, sluta upp att önska och göra det man är ämnad till att göra? För visst är väl ens drömmar något som är genomförbart, som ska göras innan man får förhinder och sitter och ångrar allt man inte slutförde eller åstakom? Jag är kluven.

Och... Man kan väl ha flera genomförbara drömmar, eller får man bara ha en?

Over and Out//

Complicated

Dagen har varit helt sinnessjuk. Dans ute i solen och den friska luften halva dagen, och lite mys på stan en snabbis, dans i kylan ute i friska luften och en massa, massa dötid.

Nu när jag kommit hem, hel och lite småförkyld, är mitt inre i uppror. Jag fattar inte varför det går spikrakt uppåt där jag ser ljuset, för att andra stunden störta rakt ner i helvetesgapet, och det eviga mörkret igen. Jag förstår inte hur det kan vända så snabbt? Några små ord räcker, och nu orkar jag snart inte med det mer. Jag kan inte ha det så här. Jag är värd så mycket mer, tror jag i alla fall, och jag vill inte gå och vara glad ena dagen för att bli som en zombie igen andra dagen. Jag är som natt och dag, och jag blir rädd över hur jag känner men att jag inte verkar kunna göra något åt det..

Det känns som att vara tillbaka i den värsta tiden i tonåren. Den tiden som man både hatade och älskade. Humöret gick som en bergochdalbana och man ville bara dö ena dagen för att sedan nästa dag sjunga musikallåtar till frukostmackan och skutta med lätta steg mot skolbussen i rent lyckorus..

Jag är mitt uppe i totalt kaos, i upplösningstillstånd, och jag funderar seriöst på om jag måste söka hjälp för det här..

Though my window's got a view

Idag skiner solen återigen och mina vårkänslor tar överhand. Jag vill jobba på Din Sko idag, så jag får gå i mina fina, nya jeans från H&M för under tvåhundra kronor. De är i nyans rosa/aprikos (kan vi nog kalla det) och är det mest våriga jag har i min garderob för tillfället. Jag har balkongdörren öppen, lyssnar på Jack Johnson och har plöjt igenom ett helt berg med disk så här på förmiddagen.

Jag dansar, hittar roliga utbidningar i Skara och gör en helvetes massa annat. Skidspelen i helgen, dans på storbildstv inför massor av människor.

Hur som helst så är det (nästan) vår nu, fåglarna kvittrar, solen skiner och jag mår faktiskt riktigt bra inombords :)

Are dreams made to be broken?

Ibland kan jag undra var äventyrslusten finns, den där instinkten som ligger och lurar och vill utforska det okända. Jag vill så gärna göra det här, men jag får ständigt fötterna undanslagna, och jag ramlar hårt tillbaka till verkligheten. Är drömmar till för att bli krossade? Eller ska man våga hoppa över stupet och se om man landar på fötter eller om man helt enkelt landar på arslet och måste börja om igen?

Jag är förvirrad. Jag har fått ett helt fantastisk erbjudande. En människa med en dröm som gjorde att en idé skapades, som involverar mig. Och jag vill att det ska bli så, men vägen dit är slingrig och fylld av fartgupp och hinder. Men det skulle kunna funka. Kanske inte direkt, men om ett år eller fem. Klart det blir tufft, men är inte resan som leder till målet värd besväret? Detta skulle betyda att jag får hålla på med en av de två saker som jag vill göra mest i hela världen. Det är bara dans eller djur jag vill hålla på med, och det är det sistnämnda vi pratar om denna gång. Och tanken på att kunna kombinera mina två drömmar gör mig så upprymd.

Varför ska det vara så svårt för dig att se att det här gör mig lycklig?