Peppar, peppar

Hemma igen efter en heldag i huvudstaden. Började resan strax efter fyra imorse, anlände halv nio vid amerikanska ambassaden. Under resans gång var jag så nervös, ni kan inte förstå hur hårt mitt stackars hjärta fick arbeta. Hujedamig. Jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt ett par gånger längs vägen.

Väl inne på själva området, efter noggrann check av tre (!) säkerhetsvakter att jag inte bar på något som kunde skada eller döda, så fick jag sätta mig i en väntesal tillsammans med typ 15 andra människor. Satt väl kanske i 40 minuter, max. Även där trodde jag att jag skulle få hjärtinfarkt, men icke. Mitt namn ropades upp, jag gick till en av luckorna. Blev bemött av en glad och trevlig amerikan som började med att fråga hur det var med mig. Pju, där försvann nervositeten. De är duktiga på att kallprata, både gynekologer och nu uppenbarligen amerikaner på ambassaden.

Jag blev frågad vad jag skulle dansa, om jag hade någon speciell inriktning inom dansen, om jag brutit mot lagen och sen ville han ha mina fingeravtryck. Done. Tre minuter. Typ en veckas vånda över något som var över, PÅ TRE MINUTER! Jag måste sluta oroa mig, seriöst..

Nu ska jag ge mig själv en klapp på axeln, och en öl! HALLELUJAAAAA!
God kväll.

Over and Out//