Vila i frid

Nu är vi hemma igen, efter en dag i sorgens tecken. Har varit på min första begravning någonsin. Nu har vi tagit farväl av farmor Maj i skogskapellet i Falun. Var vackert, intimt och stillsamt. Trodde någonstans inuti att jag skulle klara mig från tårar, men när jag tog första steget in i salen så började jag gråta direkt. Alla var tagna, ledsna och saknaden efter farmor kändes i varenda vrå.

Hon var, precis som alla under dagen beskrivit henne, en riktigt stålkvinna. En människa som älskade sitt hem och sin familj mer än något annat. Som levde för sina barn, som såg till att alla fick mat i magen och som älskade att vara i skogen och plocka bär och svamp. Och att hon var älskad råder det ingen tvekan om. Att se pappa gråta var det värsta av allt. Farmor har det bra där hon är nu, så det blev genast jobbigt att se alla som sörjde henne.. För det gjorde vi, allihopa på sina egna sätt. När vi tog avsked och gick fram till kistan så fick jag säga hej då och viska att vi ses igen. Det känns hedrande att släkten säger att jag är lik henne. Det bär jag med mig hela livet farmor, jag liknar dig och är stolt över det.

Jag saknar dig farmor Maj.
Over and Out//