Farmor, jag minns dig.

Farmor.

Du har alltid varit en levnadsglad dam. Jag har nog ärvt envisheten från dig. Otroligt vacker människa med glimten i ögat. Stort hjärta. Varmt skratt. Sträng men rättvis. Har alltid sett dig som en superkvinna som klarar allt. Du har alltid varit så stark och välmående.

Sjukdom och ålder tog ut sin rätt på en skör kropp och du har gått vidare, tagit steget över till andra sidan.

Vi ses i Nangijala, som Astrid Lindgren skrev om, det tror jag verkligen. Det var inte sista gången som vi sågs för snart två veckor sedan. Då mådde du ju ganska så bra. Du skämtade och pratade medan du låg där i sängen. Jag önskar bara att jag kunnat säga att jag älskar dig, jag är dålig på att säga sånt till dem som står mig nära. Du visste innerst inne ändå, det hoppas jag i alla fall. Jag tror att jag kommer få se dig igen.

En tanke skänker jag till min pappa, mina fastrar och min farbror som vakat vid hennes sida de senaste dagarna. Hon slapp vara ensam. Hon fick ta steget över i vetskap om att hennes barn fanns där och att de gav henne all den kärlek som hon förtjänade.

Nu har du fått släppa taget, vila i frid.
Farmor, jag minns dig.
Jag älskar dig.