Just nu känns NYC långt, långt bort. Jag känner mig tom och inte ens en glimma av hopp finns kvar. Fan vad jag hatar att vara beroende av andra i sånahär lägen, för jag VILL verkligen åka. Jag vill verkligen stå där, dansa järnet, svettas och kämpa, njuta av att det finns andra som brinner lika mkt för dansen som jag själv gör.. Eller, det är i alla fall vad jag tror att jag gör...
Jag känner så mkt för dansen att jag ibland kommer på mig själv med att bli gråtfärdig av att framföra en koreografi. Den känsla som bosätter sig i min kropp är obeskrivbar. Och det gör mig så otroligt besviken att jag helt enkelt har ställt in mig på att åka, att jag har litat på att komma iväg som planerat. Bara några dagar bort skymtar antagningsbrevet som postas och skeppas iväg, och med ett brak så krossas hela drömmen som en skör vas som dimper i golvet.
Totalt tom. Hopplös. Jag har nog redan gett upp....
Over and Out//
12 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ge aldrig upp. Det här rä ditt äventyr inte någon annans. Är det meningen så kommer du iväg. Det kanske är meningen att du ska åka ensam för att få ett amximalt äventyr. Kanske hittar du din drömman over there!
Skicka en kommentar