Skrivet sommaren 2005, när jag försökte förbereda mig själv och andra runt omkring att jag skulle flytta efter sommaren..
"Söttoken min. Nu är det dags för mig att ta mitt pick och pack och dra mig söderut. Mot varmare breddgrader, eller bara lite längre ner i kalla, ruggiga Sverige =) Det är sjukt hur tomt det ska bli att inte ha dig i närheten.
Redan första gången vi träffades visste jag att du var speciell, att du hade något utöver det vanliga. Och mycket riktigt, det HAR du! Du har något som får mig att tappa andan, som gör att det pirrar sådär lustigt i magen varje gång jag tänker på dig eller ser dig.
Större delen av sommarlovet har jag ägnat åt att sakna dig.. Att tänka på dig och undra om du tänker på mig. För jag saknar dig så jag håller på att förlora vettet. Det är galet..."
Längre än så skrev jag aldrig. Jag ångrar idag att jag aldrig gav honom det brevet. Jag ångrar idag att jag aldrig lät honom få veta att han betytt väldigt mycket för mig genom åren. Jag saknar honom, och det känns hemskt att behöva förstå det som mest nu när han är borta.
Over and Out//
5 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hjärtat!!! jag känner med dig, vi alla ösnkar att vi sa dom sista orden till honom men tyvärr så tror vi att livet varar för alltid men ikke:( han ser och hör allt nu det vet vi alla och att han vilar i frid nu vår älskade och saknade Mattias!!!! Saknar dig oxå hjärtat!!! ta hand om dig hoppas vi ses snart! puss puss//Marre!
Skicka en kommentar