Bakom fasaden

En gång för längesedan då jag fortfarande var ung, dum och otroligt naiv skrev jag en låt om en flicka. En flicka som speglade personen som jag själv såg varje gång jag tittade i den fasansfulla spegeln. En flicka med fult, stripigt hår, ankgång och långnäsa. En flicka utan de där snygga höfterna eller stora tuttarna. En flicka som inte kunde gå sådär fantastiskt i höga klackar och som inte alls klädde i glamourösa, åtsmitande klänningar. En flicka som varken kunde sminka sig som en stjärna eller som betedde sig som en stjärna. En flicka som var mer en tomboy, en pojkflicka till skillnad från de man ville vara. Inget glamouröst som kom ur munnen där, snarare en massa ordbajsande och onödig skit som ingen verkade lyssna på. En helt vanlig Svensson, en såndär person som ingen skulle lägga märke till om hon försvann. Så har jag känt mig i hela mitt liv, sen jag började bli medveten om mig själv och andra runt omkring mig.

Jag är trött på att hela mitt liv ska cirkulera kring mina brister och fel. Jag är trött på att vakna upp varje dag och fokusera på det som jag hatar med mig själv. Jag är inte perfekt, snarare tvärtom. Jag är inte the girl next door, hon som alla killar vill ha. Jag har alltid känt mig som den fula ankungen, den som alltid sticker ut på fel sätt. Fel utseende, fel kläder, fel ordval och bara helt fel.

Att tänka positivt måste funka, fick jag för mig idag. Jag måste vakna varje dag och intala mig att jag faktiskt är bra på någonting också. Allt kan ju inte bara vara skit och pest? Något måste jag ju göra rätt varje dag, eftersom jag överlever och faktiskt tar mig igenom vardagen utan större skråmor. Och vad gäller mitt utseende så kommer jag liksom aldrig komma ifrån näsan som jag blivit retad för sedan jag var liten, den där jävla näsan som förföljt mig och brutit ner självförtroendet bara för att någon annan påpekat den negativt. Men den näsan är en slutprodukt av min älskade mamma och pappas drag. Något som jag borde vara stolt över. Vadfan, jag kan ju andas med den åtminstone.. Mina former som inte existerar, vad ska jag göra åt dem, operera in höftinplantat så man får J.Lo-former? Liksom hallå, hur mycket jag än klagar och trycker ner mig själv så kommer ju inte näsan krympa eller höfterna växa. Jag är som jag är, och jag måste acceptera det.

Det finns personer som älskar mig för den jag verkligen är, folk som ser förbi utseende och första intryck. Jag har en otrolig familj som jag älskar över allt annat. Den värme och kärlek som strålar från mina föräldrar, syskon, svågrar/svägerskor, djur och allt därtill får mig att vilja leva vidare. De gör mitt liv värt att leva. Mina vänner sen, hur skulle jag klara mig utan dem? Vänliga själar, de får mig att skratta tills tårarna rinner och de får mig att må bra igen så att tårarna till slut försvinner också. De uppskattar mitt sällskap, de skrattar till och med åt mina skämt då och då, kanske ibland för att det inte ska kännas genant, men ändå. De tycker om mig som jag är. Vad har jag då att klaga på? Jag har en fungerande kropp. Jag är en person som känner väldigt mycket. Jag kan gråta till en låt eller till en vy bara för att den/det är så otroligt vacker/vackert. Jag kan KÄNNA. Jag tillåter mig själv att känna, njuta av det jag berörs av. Jag har en förmåga att tillåta mig själv att faktiskt leva på ett plan som stimulerar mig att vilja fortsätta att känna, att fortsätta kämpa för att ta mig igenom det här..

Jag är fantastiskt unik, och det vill jag kunna vara stolt över. En dag.. En dag kanske den där flickan med fult, stripigt hår som terroriserar i min spegelbild faktiskt försvinner för gott. Jag håller mina tummar så att gnogarna blir blåa. Jag vill kunna leva, inte bryta ner det jag så hårt kämpar för att hålla vid liv.

Over and Out//