En del av mitt hjärta

Jag älskar att skriva. Skriva och prata är nog min största hobby. Fråga min familj. Hemma hos mamma och pappa pratar jag nästan oavbrutet och väldigt, väldigt mycket. De brukar till och med behöva säga till mig ibland. Jag älskar liksom att prata. Jag kanske inte verkar så när man först träffar mig, då kan jag bete mig lite inåtvänt. Inte med mening, utan för att jag är rätt blyg innerst inne. Men när väl pluggen släpper, då slutar jag inte prata.. Ibland kan jag nog bete mig lite udda och verka vara lite på lyset, men jag är bara som jag är. Inget mer, inget mindre.

Att jag ständigt försöker att forma mig till något och någon jag inte är eller som jag någonsin kommer att bli, det är en gåta jag aldrig kommer kunna lösa. Varför duger jag inte som jag är, egentligen? Jag är ju som alla andra suddiga esteter som pratar oavbrutet och skrattar en del. Jag försöker inte vara någon annan än den jag fostrats till att vara, men ändå strävar jag alltid efter att vara någon jag inte kan vara. Hur kan det komma sig? Varför vill alla vara annorlunda än vad de är, och försöka förklä sig till något man inte klarar av att vara? Varför ändra på ett vinnande koncept, då jag egentligen tycker att individer är mycket mer spännande än vad en hel folkmassa någonsin kommer att vara?

Med andra ord, varför strävar man efter att vara som alla andra, när man är alldeles perfekt precis som man är?

Over and Out//