Complicated

Dagen har varit helt sinnessjuk. Dans ute i solen och den friska luften halva dagen, och lite mys på stan en snabbis, dans i kylan ute i friska luften och en massa, massa dötid.

Nu när jag kommit hem, hel och lite småförkyld, är mitt inre i uppror. Jag fattar inte varför det går spikrakt uppåt där jag ser ljuset, för att andra stunden störta rakt ner i helvetesgapet, och det eviga mörkret igen. Jag förstår inte hur det kan vända så snabbt? Några små ord räcker, och nu orkar jag snart inte med det mer. Jag kan inte ha det så här. Jag är värd så mycket mer, tror jag i alla fall, och jag vill inte gå och vara glad ena dagen för att bli som en zombie igen andra dagen. Jag är som natt och dag, och jag blir rädd över hur jag känner men att jag inte verkar kunna göra något åt det..

Det känns som att vara tillbaka i den värsta tiden i tonåren. Den tiden som man både hatade och älskade. Humöret gick som en bergochdalbana och man ville bara dö ena dagen för att sedan nästa dag sjunga musikallåtar till frukostmackan och skutta med lätta steg mot skolbussen i rent lyckorus..

Jag är mitt uppe i totalt kaos, i upplösningstillstånd, och jag funderar seriöst på om jag måste söka hjälp för det här..