Är det ödet som viskar mig i örat?

Ibland undrar jag om det verkligen är ödet som styr tillvaron. Tror du på ödet?

Jag har ju de senaste dagarna verkligen börjat överväga ett år i Stockholm på någon utbildning. Jag har ställt in huvudet på att gå på audition och göra allt för att komma in. Jag har lagt husdrömmarna på hyllan ett tag, jag vill gärna, men måste prioritera dansen först. Allt det andra kommer att lösa sig. Och idag ringer pappa.. Huset som jag levde mina första fyra år i är till salu. Huset som vår släkt har byggt ska säljas.. Hästgård, skog, fint hus och bra läge för avskiljdhet. Precis vad vi har letat efter.

PANG! Det kunde inte komma mer olägligt, eller ska man kanske säga lägligt? Det verkar som att ödet vill ha mig kvar här. Det kanske inte är meningen att jag ska åka till Stockholm. Det kanske väntar något obehagligt där..? Jag blir bara så fascinerad hur ett sådant här läge dyker upp rakt framför näsan på mig nu.. Just nu..