Så kom änglar, kom älvor..

Minns en gång i skolan, gymnasiets tredje år tror jag att det var (2005), när jag och Tove sjöng just Kom Änglar av Lars Winnerbäck. Helt fantastisk låt. Minns också att jag sa till Jocke att jag sjöng den för honom. Vi hade vid den tiden hunnit lära känna varandra, dejtat, gjort slut, lärt känna varandra ännu mer och nu blivit lite kära i varandra på nytt. Han hade flickvän tror jag bestämt, och jag var så singel man kan bli. Ni förstår, jag har alltid varit alla killars kompis. Vilken kille jag än har spanat in så har det slutat med att han dejtat någon av mina tjejkompisar medan jag förkrossat sett på och blivit den obligatoriska "kompisen". Så har det faktiskt alltid varit, det är de ironiska. Ingen kille har betraktat mig som en potentiell flickvän, utan som en kompis. Därav mitt kassa självförtroende antagligen. Jag har aldrig någonsin varit girlfriendmaterial - tills Jocke kom in i bilden efter alla år av kompisskap.

Vi har känt varandra länge, och då menar jag länge. Första gången vi träffades var jag nog 13 år, och han 12.. På badhuset. Redan då hade man tydligen karlradarn igång, för jag minns hur jag la märke till honom. Hockeypojkar är ju något speciellt trots allt, även om de är från Mora och brukar vara rätt kaxiga :) Några år senare kom vi till dejtingstadiet. Hans sjukt dryga och otrevliga hockeykompisar (ni hör ju hur det är med hockeykillar alltså..) gjorde dock så att jag fick nog, i kombination med en del annat förstås, och vi slutade dejta. Fortsatte istället på kompisstadiet och jag hittade en riktig vän i honom. Jag insåg att han ställde upp för mig, på riktigt. Vi såg varandra dejta allt från kompletta idioter till personer vi verkligen tyckte om, och vi stöttade varandra när det gick snett. Oja, för mig gick allt på kärleksfronten mest snett, jag var ju som sagt inget girlfriendmaterial trots att jag mest av allt ville ha en pojkvän som nästan alla andra av mina vänner hade.. Och Jocke kilade stadigt mest hela tiden.

I lagom tid till min student och då jag insåg att jag kommit in på en dansskola i Linköping och en flytt var ett faktum, då insåg jag även att jag var totalförälskad i honom, än en gång. Vi hade då träffats lite då och då under våren, hittat på en del roliga saker och tagit vår vänskapsrelation till en högre nivå. Nu var det inte längre den där kompisen jag såg, utan en kille som var sjukt snygg, trevlig, omtänksam och som framför allt var snäll mot mig utan baktankar. Jag hade under våren varit lite smått olyckligt kär i honom eftersom han ju hade flickvän sedan ett tag tillbaka, det erkänner jag. Jag hade flera gånger åkt hem, efter att ha umgåtts hela kvällar med honom, gråtandes i bilen för att jag var SÅ kär i honom. Det kittlade i magen då jag träffade honom och jag kände mig hel när jag var i hans närhet. Och jag förstod inte alls hur det kunde kännas så som det kändes, det var för det första inte alls planerat, och för det andra inte passande då jag skulle flytta och han hade flickvän. Ändå hände det som jag mest av allt hoppades på, han gjorde slut med henne och den första han hörde av sig till var mig. Vi åkte ut en sväng med pappas Opel kommer jag ihåg, testade hur fort bilen gick och åkte i 200 km/h till Moraklockan, och var ute i säkert en tre-fyra timmar.

Den 6/7 2005 blev vi officiellt ett par, efter en tids hemligt dejtande och i sommar har vi varit tillsammans i fyra år. Hela fyra år. Det är stort. Det vi har är stort. Det slog mig idag att om jag inte hade haft Jocke så hade jag antagligen bott ensam, varit ensam och känt mig ensam. Idag fick jag upp ögonen för hur mycket vi faktiskt skrattar tillsammans. Skrattar, skojar, busar. Visst, jag ska inte sticka under stolen med att det är tungt ibland, men så är det för alla. Man måste bara var den bättre människan och ta sig igenom det. Ger man upp så förlorar man ju allt ändå. Och jag vill inte det. För som jag älskar nu har jag aldrig älskat förut. Det är helt sjukt, jag gick från att vara den enda tjejen i min umgängeskrets som i stort sett aldrig hade förhållanden (några tre-månaders-grejer som inte var speciellt mycket att hänga i granen direkt..) till att vara den tjejen som snart firar fyra år ihop med bästa vännen och största kärleken. Jag är nog lyckligt lottad, trots allt..

All min kärlek till dig, min älskade!