Jag är tacksam

Att sitta hemma och bara vara Victoria är inte det lättaste, för jag blir lätt en grubblare och börjar tänka på precis allt jag har gjort och allt jag vill göra, allt jag kommer göra och allt jag borde göra. Mitt huvud är inte stort nog för alla dessa tankar. Det kanske spricker?

Har ångest över att det är sista dansdagen för veckan och att det imorgon är jobb no. 2 som gäller istället. Stängningar, TVÅ stycken, dessutom, i rad. Ni som inte är insatta i situationen förstår inte vad jag går igenom just nu. Jag och en kär kollega pratade om detta senast igår. När vi hade öppet till 03:00 och fick lov att stå ut med fylltrattar som spydde och bajsade ner halva toaletterna, då kunde man minsann överväga att ta någon annans stängning. Då var det till och med roligt att jobba stängning(!). Det är det inte längre. Man kan inte ens prata med sina kollegor på jobbet utan att man får skit och framstår som lat. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för arbetsplats man går till. Vi får inte ens gratis kaffe.. Och så ska det vara Sveriges bästa kaffe dessutom.

Men sure, jag har ett jobb att gå till. Jag tjänar lite pengar och borde vara tacksam för detta. Alla har det inte så bra. MEN: Nu kan man ju faktiskt ställa krav på sina arbetsplatser idag, i Sverige framför allt, och den arbetsplats som gör att man har magont tre dagar innan man ska dit kan ju inte vara särskilt normal.

Nu ska jag, i förebyggande syfte för min hälsa, göra chokladbollar.. Det låter som en jävligt vettig sak att göra en Tisdag då jag borde koreografera. Men jag vill ha chokladbollar.