Just one chance, just one breath..

Har suttit och kollat igenom gamla fotoalbum från förr. Mycket minnen. Herregud vad tiden går fort. Nu är jag snart inne på ett nytt levnadsår. Man kan ju undra hur gammal man fakiskt kommer bli.. Nä, nu får jag ångest. Lev var dag som om det vore den sista. Det kanske är ett bra ordspråk ändå, för det vore ju fördjävligt att inte ha tagit vara på de tillfällen man lever för när man har kunnat..

Min själ och mitt hjärta känner sig olyckligt just nu. Jag står och stampar och bara rider ut vågen istället för att ta chanser, våga riskera att ramla. Jag har för mycket tid till att tänka. Jag mår inte bra av sånt..

Behöver en vän att stödja mig mot innan jag ramlar och inte tar mig upp igen. Någon som känner en frivillig?